Jag är den gemensamma smärtan. Skrik mig!
Av Ahmad shamlou, Ord&Bild Nummer 4-1989

Herr ordförande, mina damer och herrar! Låt mig först uttrycka min stora tacksamhet genom att med ömhet trycka de händer som er omtanke sträcker ut genom välfärdens och industrins staket mot folken från så kallade tredje världen. Sedan (innan jag talar om trdje världens problem) vill jag påpeka den skrämmande tillvaron av kulturell underutveckling, den totala okunnighet och vidskepelse som över hela världen grasserar i de stora städernas centrum och periferi, och som undergräver innebörden i termen "tredje världen".

Jag vill med andra ord fästa er uppmärksamhet på de miljoner nödställda människor som kurar ihop sig i cementrör, under broar, i slummen eller helt enkelt på gatorna söker skydd mot stekande sol och onödiga regn. Vem kan säga till vilken värld de människor hör som lider av ständig hunger i t ex Sunset park i hjärtat av det rika New York? Ungefär en fjärdedel av vår planets fem miljarder människor är berövade mest elementära livsvillkor. Jag underlåter att ge statistik utan nöjer mig med att säga att vi upplever det nuvarande systemet i världen som ett mycket starkt motiv för konstnärligt skapande och för utveckling av människans kunskap och förståelse, men bara för att förinta detta system: det ar det enda mal som legitimerar litterär och poetisk strävan i denna epok av skräck och hunger. I världens nuvarande system verkar inte den mänskliga kulturen upplyftande. Våra samlade uppfattningar, temperament, synliga och osynliga band mellan folk, uttryck för känslor och uttryck för individens och kollektivets smärta, kan inte vara upplysande, rika och fulla av ömsesidigt engagemang på ett sätt som motsvarar människans materiella produktion. Med tyglarna i händerna på ekonomiska makthavare, professionella politiker, militära befälhavare och säkerhetsgorillor, har inte de förtryckta tillgång till alla de materiella värden inom produktion, information och service som mänskligheten har skapat. Vi i de outvecklade och mindre utvecklade länderna ser tydligt att skörden av människornas arbete används till att skapa instrument för en mer långtgående och effektivare behärskning av dem. På det sättet försvagas solidariteten bland de förtryckta i en tid när solidariteten ökar bland kapitalisterna i hela världen. Föreställningen att ett mystiskt öde har skänkt varje rike på jorden till en monark är inte mycket barnsligare än föreställningen att varje land ensamt är ansvarigt för sin utveckling eller efterblivenhet. Genom att acceptera den senare förutfattade meningen, framställs världen som en konkurrensdjungel där varje land har rätt att tränga in i ett annat land för att bestjäla det. Då blir "tredje världen" bara en välvillig artighetsfras som även kan döljas i det enkla budskapet "tredje världen: vår värld". Världen ett konkurrensfält men inte mellan alla folk och för alla mål. Konkurrensen gäller för de produktionsenheter och speciellt de multinationella företag av vilka de 20 största för närvarande säljer för mer än tusen miljarder dollar; det vill säga hundra gånger mer än brutto nationalprodukten i mitt land Zambia, i mitt land Chile, i mitt land Bulgarien, i mitt land Bangladesh och även i mitt land Iran som självt på grund av sina överflödande resurser av olja och gas räknas som ett av de rikaste länderna i tredje världen. Den internationella konkurrensen blir en dominerande och exploaterande konkurrens när den kommer till tredje världen. De materiella värden skapas i tredje världen är mindre än dem som skapas i den utvecklade världen fast man mäter med olika mått. Chile som tillverkar större delen av världens koppar, exporterar årligen mer än en miljon ton koppar till de industriella länderna - speciellt USA, Japan, Tyskland och England - och ändå är arbetarnas lön i smältverken i själva Chile ungefär en tiondel av lönen för arbetarna i smältverken i USA. Och det trots att Chiles import från de nämnda länderna ungefär har fördubblats under detta årtionde och ökar varje år. På kopparmarknaden råder en stagnation som etablerades 1973 i allas vår åsyn genom en kupp av det monopolistiska världskapitalet och Chilejuntan med ITT och Pinochet i spetsen. Chiles folk som driver världens industri med sitt liv och blod, förlorar mer varje år till fördel för världsmonopolen. Det är djävulens balansvåg som åstadkommer denna frustrerande ekvation. Det som strömmar ut från resurserna i våra länder i den så kallade tredje världen, det som våra arbetares slit i de multinationella företagen ger till härskarna, det som från våra marknader hamnar i exportörers och importörers fickor, och det som med hjälp av vara äregiriga eller reaktionära regimer eller marionettregeringar (som avleder den potentiella revolutionära vreden och styrkan hos folket till krig och brodermord), allt detta rinner ut från våra länders skattkammare och ner i vapenhandlarnas säck. Detta är syre för de härskande makternas ekonomiska liv. I väst och öst säger man: "tack och lov har inte något krig brutit ut under drygt fyrtio år!" Vilken skamlöshet! Under hela den tiden har små smutsiga och onödiga krig utplånat många länder. Krig som förs mellan länderna i tredje världen är förstås inte de industriella ländernas krig. De flyttar över sitt krig till tredje världen. Hur kan deras vapenfabriker hållas i gång? Är det inte så att utan de här krigen skulle de tvingas slå igen? Varför måste våra oljeinkomster - i stället för att investeras på områden där de skulle vara till gagn för människans välfärd och heder - användas till att köpa vapen för att mörda andra förtryckta? I jämförelse med den industriella västvärldens herravälde har också det andra lägret, det utvecklade, östblocket (även om vi accepterar det som en reaktion på västvärldens beteende) väpnat sig till tänderna, och trängt in i och exploaterat länder. Fastän nu kan man inte förutse vilken framtid som väntar detta lägers utveckling under de senaste åren (perestrojkan) och vilken nytta det underutvecklade och hungrande lägret kan få av den. Sanningen är att trots humanitära slagord eller diplomatiska artigheter, har de två rivaliserande världarna till dags dato på varje plats där de kunnat skaffa sig någon materiell eller politisk vinst, först tänkt på den och sedan på andra behjärtansvärda ändamål som skenbart var moraliska och humanitära. Men av överflödet föll inget på vår lott. Och sanningen är att den mage som hungrar idag inte blir mätt av morgondagens bröd. Kapitalisterna som en gång låg bakhåll för att slita sönder varandra, enas idag över hela världen och ökar sin förmögenhet. De förtryckta nationerna utsätts för ett välberäknat politiskt tryck som ger upphov till ett ensidigt beroende. Vi är de obetydliga statisterna i deras teaterföreställning. Så här kan vi presentera vår uppfattning av fattigdom och orättvisan i det rådande systemet i hela när vi helt och hållet lämnar "tredje världen" åt sidan. Nej! Det finns inget som heter tredje världen i betydelsen av en separat värld som inte har kunnat klara sig. Världskulturen är summan av alla kulturer, men om andelen från de länder som kallas tredje världen är för liten beror det för det första på ekonomisk fattigdom och för det andra helt enkelt bara är reaktionära element i den inhemska kulturen som utvecklas under världskapital och dess marionettregeringars politiska herradöme. Låt mig få illustrera med ett sant historiskt exempel: Vi minns med djup sorg och beklagan (revolten i Indien 1857 då till och med Englands indiska armé (inklusive hinduer och muslimer) förenade sig med folket och revolten förvandlades till en väpnad resning. Men motivet till revolten var varken självständighet eller extrem fattigdom, sjukdom och hunger, inte utsugning eller någon annan fråga om nöd, stolthet och människovärde. Den väpnade resningen som i hela tre år vållade den engelska kolonialismen problem och fick Indien att blöda, orsakades av att Englands indiska armés gevär, Enfield, smordes med en blandning av fett från hinduernas heliga kor och muslimernas orena svin - ett helgerån! Ack, så lätt tar fattigdom död på dygden. Det nuvarande bristfälliga och motsägelsefulla systemet befrämjar utveckling i en liten del av det som kallas tredje världen men som i verkligheten ä är en del av vår gemensamma värld. Utvecklingen är beroende av de centra där kapitalet koncentreras och förvandlar de övriga delarna till den utvecklade världens avfallshög och lämnar miljoner av planetens befolkning åt sitt öde i en öken av underutveckling. Även om antalet läskunniga ökar, och därmed vidgar åtminstone en av grunderna för kulturens utveckling, vad lämnar exploateringen kvar av det? Ska vi inte förbli röster som en ropar i öknen, krävs en medvetandehöjning. Resurserna för en sådan kontrolleras av våra regimer. Hur skulle regimer som försöker att hålla massorna så omedvetna som möjligt för att kunna manipulera dem med bedrägliga påståenden, och som är att vingklippa sina klarseende fiender genom att stämpla dem som främmande makters spioner och terrorister, och som inte tillåter något kritiskt och tvivlande yttrande - hur skulle sådana regimer ge utvecklingen en chans? Jag tror att jag kan generalisera min personliga erfarenhet att vi alla som är gäster hos den här församlingen har rensats ut ur vårt lands kultur som icke-önskvärda element. Verk som tillkom under den mest lysande perioden i vår hårda kulturella kamp räknas idag i våra länder helt öppet som smuggelgods. Böcker går från hand till hand på svarta marknaden i hemlighet under jacka och skjorta till ett många gånger högre pris än det som anges på omslaget. Om utvecklandet av vetenskap och konst frigör massornas medvetanden från vidskepelse eller mystifierande dogmer och lyfter de lärdas kultur, vilket hopp om räddning finns då under regimer vilkas strävan huvudsakligen är att hindra folket från att upptäcka verkligheten? Att hoppas på regimernas medlidande, ger inget annat resultat än att underutvecklingen ökar. Vi tycks ha hamnat i en ond cirkel. För exakt trettiofyra år sedan skrev jag i en dikt: . och den man som nu inom sitt rums väggar väntar på det sista raset fäster sin blick på en torr silverpoppel utanför stugans låga fönster en torr silverpoppel där en svart fågel har byggt sitt bo, och den man som dag efter dag bakom sin legends fönster var orolig för gränden säger nu till sig själv: - om min silverpoppel blommar, flyger den svarta fågeln - om den svarta fågeln ger sig av, blommar min silverpoppel! Jag menar att så länge okunnigheten finns, finns också fattigdomen och så länge fattigdomen är kvar, är okunnigheten också kvar. Men okunnighet - antingen i snäv betydelse, eller i betydelse av medfödd okunnighet, eller i betydelse av att folk påtvingas vanföreställningar så att de frivilligt vänder ryggen åt den mänskliga kunskapens tempel och i stället kastar sig på marken framför vidskepelsens föråldrade avgudar och blinda fördomar - sådan okunnighet kommer utan tvivel att finnas kvar även efter det att man har sopat bort fattigdomen. Trots att vårt hjärta blöder för exploateringens misär och världens grymhet, och trots att vi står långt från resurserna, kan spridning av kunskap och främjandet av kultur för att frigöra människor, fortfarande vara ett hopp om framtiden. Detta är i sig själv värt mycket som motstånd mot det nuvarande systemet. Man kan inte vänta på människans frigörelse tills den utlovade dag då världsrevolutionen helt har utplånat exploatering och falska föreställningar som orsakats av individens eller kollektivets sjukliga maktbegär. Om vi inte är förblindade av dogmatism eller naivitet, accepterar vi att varje social kamp i riktning mot solidaritet och mänsklig frihet är en del av den världsrevolution som själv ska kristallisera nutidsmänniskans hela strävan. För oss intellektuella i de här länderna - som inte vill ha något för egen del - har de härskande lämnat en möjlighet till dialog med massorna. Medan våra regeringar säger att vi är korrumperade, terrorister, västorienterade eller östorienterade och i alla fall marionetter och fiender till folkets mentala hälsa medan de försöker att få massorna, som förs bakom ljuset, att glömma oss, har de skarpsyntaste fått upp ögonen för oss. Men utan grundläggande stöd och förändring av den struktur som betingar folkets liv, varken kan eller får vi eller tycker vi att det är effektivt att proklamera vår närvaro med gåtfull symbolism och förnöja massorna med verk som inte talar klarspråk. Jag tror inte på mirakel i religiös mening, men jag är inte rädd för att i er närvaro, eftersom ni delar den gemensamma smärtan, klä vårt problem i dessa sorgliga ord: en intellektuell i tredje världen, MÅSTE åstadkomma mirakel och gräva en tunnel genom det omöjligas berg. Översättning av Nahid (Azar Mahloujian) Fotnot Interlit (Internationale Literaturtage) är en internationell kongress inom litteraturen som anordnas av det västtyska författarförbundet. Vid den andra kongressen i september 1988 var temat "Tredje världen: vår värld". Från Iran deltog Ahmad Shamlu i kongressen. Han talade under rubriken "Jag är den gemensamma smärtan, skrik mig".